Mitt liv i Ghana

I fredags akte jag, Alice, Veronika och Marie till Cape coast, dar vi traffade fem till volontartjejer (Johanna, Mia, Joy, Fredrika och Louise) som akte samma flyg. Vi besokte slavhandlarslottet pa lordagen (som tydligen bl.a. svenskarna byggde pa typ 1600-talet, kanns ju bra...) och shoppade lite souvenirer. Sedan hann vi ligga lite pa stranden ocksa, som var jattefin men den luktade fisk och det sprang omkring grisar, plus att vagorna ar galet stora och starka har! Trots att det stod i guideboken att understrommarna var riktigt starka har kande man sig lite macho i borjan, men nu.. Det ar en kamp att halla sig pa fotterna varje gang man badar, men det ar ratt kul anda.

Pa lordagkvallen akte sex av oss (inte Marie, Veronika och Johanna) till Hans Cottage, som ar ett botel med en restaurang ovanfor en sju med ungefar 40 krokodiler. Vi klappade faktiskt en, som lag riktigt riktigt stilla, och den var faktiskt forvanansvart mjuk. Pa sondag akte vi (sex pers inklamda i en liten taxi, billigare sa) till Kakum National Park och gick pa hangbroar 40 meter ovanfor regnskogen. Det var riktigt coolt, lite laskigt och valdigt vackert. 90 % luftfuktighet gjorde dock att man svettades som en gris. Pa kvallen akte vi tillbaka till vara respektive barnhem, med lite goa pommes frites i magen.

Kvar i Cape Coast hade dock Marie blivit ranad pa stranden. Riktigt obehagligt och hon forlorade pass, mobil, kontokort, kamera och alla pengar hon skulle anvant for att kopa grejer som behovdes till barnhemmet. Stackars stackars Marie.. Jag ska till banken snart och ta ut pengar till henne. Polisen har ar sa otroligt korrupt sa de vagrade hjalpa henne om de inte fick betalt. Att de ar korrupta och lite flummiga ar ju mest roligt nar de stannar taxin med krossad ruta och tva pers for mycket i, och bara pratar en stund och fragar efter vara nummer, men det finns en valdigt laskig baksida av det hela vet vi nu.

Jag har forstatt att en del blev lite bekymrade efter forra gangen jag skrev, sa jag vill verkligen understryka att jag mar mycket mycket battre nu, mentalt alltsa. Det ar nog tack vare alla otroligt snalla volontarer jag har traffat (tysken, hollandaren och alla svenskar), det ar jatteskont att kunna prata av sig om allt, att kunna skamta och ha nagon att gora allt med. Dessutom har nog chocken lagt sig nu. Hemlangtan ligger som en liten tickande bomb i magen och den kommer sakert ga av flera hundra ganger innan jag aker hem, men an sa lange ar den under kontroll. Blir bara laskigt nar alla tva- och treveckors volontarer (alltsa alla jag har lart kanna) aker hem.

Maten har ar det som de flesta volontarerna klagar mest pa, men jag, liksom grisar (mycket prat om grisar idag...), ater typ vad som helst och tycker det ar helt okej. Speciellt de friterade matbananerna ligger jag och langtar efter om natterna. Annars brukar vi fa typ bongryta, tomatsaser, massa ris, kyckling, spaghetti, ananas, fisk.. Vatten dricker vi ur sma pasar, for det ar sa man gor har.

Nu ska vi snart aka tillbaka till barnhemmet. Hej da Sverige! Saknar er alla massor!!